
Klart att det blir en runda när snön äntligen dyker upp. Ut på de vackra småvägarna här, längs med sjöarna med
skog i bakgrunden. Som gör att jag nästan tror att jag är i Sverige.
Förbi lilla huset vid ån. Mitt hus ju. Vill kolla att det sköts om. Det gör det. Det hänger en krans på dörren.
Jag blir kär i sådana här småhus lite då och då. Första huset var hemma vid Edsviken. Ett rosa hus. Jag visst inte
hur jag skulle komma dit, så jag simmade över viken till andra sidan. Klättrade upp på klippan och kikade in.
Tomt. Simmade tillbaka. Pappa var skogstokig när jag kravlade mig upp på stranden.
Jag tipsade min bästis. Nästa gång tog vi roddbåten. Vi la till och gick upp till rosa huset. Fortfarande ingen där.

Så vi gjord så några gånger, tog båten dit. En dag klev en man in. Han undrade vad vi gjorde där.
Vi förklarade, att vi trodde det var tomt helt enkelt. Att ingen bodde där.
Han skrattade och sa att vi kunde få fortsätta vara där om vi kom upp till hans stora hus och städade åt honom.
Vi blev livrädda, tackade för oss, tåg båten tillbaka och åkte aldrig dit igen.
Är man kär i ett hus så ger man sig inte i första taget.




























