Tänk att det idag är en vecka sedan jag landade på JFK från Kathmandu, via Qatar. Det går relativt snabbt att förflytta sig fysiskt, men hjärtat och hjärnan hänger inte med lika snabbt. Jag vill dela med mig lite fler bilder till er, sista omgången nu, lovar!
Allt sammantaget var det en speciell och fantastisk resa. Det var uppfriskande att resa till ett nytt land, få ett annat perspektiv, uppleva en rytm utöver den jag känner till här. Mina kollegor berättade hur dem tar minst en timmes lunch varje dag. Äter tillsammans, garvar. Det händer nästan aldrig på mitt kontor. Det är långa dagar, intensivt. Även om man har hyfsat med semester är det inte alltid givet att man kan ta ut ledigheten. Att vara borta mer än två arbetsveckor i sträck, är ovanligt. Det förväntas att man är på plats helt enkelt.
Även om fattigdomen var påtaglig i Kathmandu och i Kapilavastu, är det lätt att glömma att många lever under svåra förhållanden här i USA, framförallt i södra och i sydvästra delen av landet. Ju längre bort från storstäderna, desto värre. Min organisation har program i över 14 stater och har som mål att expandera och nå barn i 50 stater 2015.
Vad sägs om det här: vart femte barn i USA lever under fattigdomsgränsen. Skolmaten är undermålig och oftast extremt onyttig i många skoldistrikt i de mest utsatta staterna. Många föräldrar och barn är överviktiga i dessa områden. Den feta och näringslösa maten är billig och lättillgänglig. Motion och hälsa prioriteras inte. Familjerna har dåliga eller inga rutiner alls när det gäller matlagning och att äta tillsammans. Micron går varm med helfabrikat.
Själv är jag impad av Jamie Oliver och hans Food Revolution. Det initiativet behövs, big time. Det är en övergripande inställning och förändring som måste till och föräldrarna måste vara delaktiga i det arbetet.
Titta gärna på fotojournalisten Thomas Nilssons bildspel som visar hur läget kan vara i USA. Tyvärr ser det ut så här på sina ställen 2011. Det är ett stort land med stora variationer. Det är viktigt att skolorna har bra program för läsning, skrivning och matematik och stödresurser om det behövs, så att barnen når sina mål och går vidare i skolsystemet. Halkar dem efter i början, blir det tufft att hålla jämna steg och klara av de krav som ställs.
Så, en reflektion från två olika länder, långt ifrån varandra. Men trots det med vissa likheter. På den positiva sidan är att när jag såg barnen i Kapilavastu, var det som att se vilka barn som helst. Barn som har tillgång till lekkamrater, som får gå i skolan och lära sig och som är glada, spralliga på barns vis har något gemensamt som inte har med geografi eller pengar att göra. Dem är alla lika goa, oskuldsfulla och har en aura av optimism över sig.
