Franska & marockanska smaker

Mitt bland de amerikanska drakarna här i stan som Starbucks, Dunkin' Donuts, Stop & Shop och McDonald's finns ett litet franskt bageri på Post Road. Bageriet ägs av Isabelle och Vincent. För några år sedan sålde dem sitt franska patisserie i Strasbourg, tog med sig ugnen för att göra verklighet av en dröm att bo och arbeta i USA.

Det här lilla bageriet med bröd bakat helt på franskt vis och bakverk och choklad som Vincent gör själv direkt på plats, är ljuvligt. Isabelle pratar helst franska. Min skolfranska kommer väl till pass när jag beställer deux tiramisu, merci. Att låta bli kolhydrater känns mycket avlägset, non existent ärligt talat, här inne.

Och det doftar nybakat. Det är förföriskt att mötas av baguetter, brioche, Madeleines, tartes, croissants, beignets, chausson aux pommes, pain au chocolates och macarones. Jag frågar Isabelle om dem äter av allt det goda här. "Qui, bien sûr. Tous les jours!" säger Isabelle. Till vardags blir det mest bröd och ost, pain aux chocolates till helgen får jag veta. "And the french never eat between meals" säger Isabelle och blinkar innan hon överlämnar mina brioche och tiramisu.

Det låter utmärkt, så ska jag också göra. Très bon







Igår kom regnstormen lagom till eftermiddagen och avbröt abrupt vårkänslorna. Det var tur att det var desto mer värme och gemytlighet på den lilla marockanska festivalen i Stamford.

Hur stor är förresten sannolikheten att man ska träffa en svensk på en marockansk festival i Stamford en regnig lördageftermiddag? Jag gjorde det. Sprang rakt på Gunnar som jag träffat förr i märkliga sammanhang. Bland annat i Norwalk när jag behövde tanka. Vem stod bredvid och tankade om inte Gunnar. Vad är oddsen att två svenskar står och tankar samtidigt på en bensinmack i Connecticut undrar jag.










I Marocko använder man gärna en inlagd citron som kallas ”citron confit” i grytor eller i sallad. Man använder en speciell citron med tunt skal som finns på våren och skär skåror intill på ungefär klyftavstånd runt om, kryddar med salt och lägger i burk. Sen får citronerna stå till sig i minst en månad. Smaken blir helt fantastisk och inte alls sur utan istället kommer de eteriska oljorna som sitter i skalet fram. En favorit är att koka med några bitar med en bit helt lamm eller hel kyckling och krydda med saffran och färsk koriander. Lök och vitlök och olivolja som bas. Sen får grytan koka på låg temperatur i ca 2 timmar så att köttet är så mört att det bara faller sönder. Färskt bröd till och sedan är det bara att hugga in och doppa brödet i den goda såsen. Jag fick ett recept för många år sedan av en marockan som bor i Göteborg. Han hade förenklat receptet något och skar citronerna i klyftor och blandade med salt och olja.

Använd helst ekologiska citroner. Det blir godast så.

5-6 citroner
1 dl salt
1 dl solrosolja

Skär citronerna i klyftor. Lägg dem i en väl rengjord glasburk. Häll över salt och olja. Vänd burken ett par gånger så att allt blandas. Låt burken stå framme i ca 3-4 veckor för att bli klara. Vänd burken upp och ner en gång per dag den första veckan så att saltet löser sig. Citronerna håller sig goda i ungefär 3-4 månader.
Källa: mariazihammou.se

Eggcellent

Det börjar dra ihop sig till påsk!

Det ligger 1.5 kg svensk godis gömt här i huset. Naturligtvis tjuvsmakas det ingenting. Det skulle vara så lätt att norpa lite cocosprickar eller gröna grodor, eller lite choklad. Att liksom starta innan nästa vecka. Hur enkelt som helst. Med det händer inte. Jag bevakar godiset som en hök. Och ännu bättre: jag är den enda som vet exakt vart godiset befinner sig.

Påskkänslan är inte obefintlig men inte lika intensiv här som i Sverige, tycker jag. Igår var en dag som kändes vårig och påskig. En kombination av fint väder, skolorna som gick på påskledigt, lagom varmt och fullt med påskliljor som blommar överallt. Vårbäckarna porlar nu och handelsträdgårdarna börjar öppna igen efter vintern. Jag blir alltid sugen på att resa till Paris på våren. Vi har varit på påskspaning här i stan för att se vad som är på gång. Önskar alla en sköna dagar hemma eller på resa xx






(tapet från Anthropologie)

En fab fredag

Jag känner mig fortfarande vårrusig och sprallig. Det kvittrar på morgonen, det kvittrar på kvällen. Utanför ett av mina kaffeställen läste en man sin tidning igår. Det var tidig morgon. Jag älskar när jag ser sådant. Han tog det lugnt och gick igenom varje del av The New York Times.

Jackan kan man lämna hemma. Det är så trevligt att ta en runda vid lunchtid om man arbetar kontorstider som jag gör. Det blev en sådan sväng för mig i torsdagssolen och jag njöt av en iskaffe. Note to self: gör om det här lite oftare

Den här våren har också gjort mig till en vild iPhonefotograf. Tar fram telefonen om något verkar intressant, det kan hända när som helst. Jag är en trafikfara: orsakar tvärnitar, trafikstockning och förvirring. Ingen förstår varför den här guldbeiga bilen helt plötsligt stannar på omöjliga ställen. Jag ser något såklart. Man vet ju inte när man får chansen igen, eller hur?

Tycker Thomas hade ett alldeles utomordentligt förslag. En champagne på kylning, för att fira att snö och en lång vinter definitivt är över.

Ha en underbar helg alla xx

New Jersey romance

Jag vet inte hur jag ska börja. Men kanske så här. Jag har en komplicerad men i allra högsta grad kärleksfull relation till vissa områden i New Jersey.

Igår var det grått, mycket grått. En vanlig onsdag när dimman ligger sänkt över fabriksbyggnader, järnvägar, lyftkranar, containrar, nedgångna bostadsområden och då det enda som bryter av det gråa är en annan nyans av grått som kommer från skorstenarna, är det inte inte självklart att känna New Jerseyromantiken när man tagit sig över George Washington Bridge och kört in i Soprano-land.

Men i grund och botten är jag det, en New Jerseyromantiker. Jag kan längta efter det här. Vill in i det, vill ha en dos då och då.










New Jersey består även av vackra natursköna områden. Faktum är att mer än halva staten består av skog. Det finns pittoreska towns och till och med slott. Och sköna stränder.



Allt detta känns avlägset längs med NJ Turnpike, i Newark och Elizabeth. Det är pang på, ofrisserat. Hög kriminalitet. Att köra bil här är inget för nybörjare. Det går snabbt, det är många filer, taskigt skyltat på sina ställen och kör man fel är det trixit.

Värmen och färgerna kom tillbaka inne på Newarks flygplats, arrival i terminal B. Tillbaka till Connecticut tog vi Palisades Parkway och Tappan Zee Bridge.

The Palisades Interstate Parkway (PIP) is a 38.25-mile (61.56 km) long limited-access highway in the U.S. states of New Jersey and New York. The parkway is a major commuter route into New York City from Rockland and Orange counties in New York and Bergen County in New Jersey. The southern terminus of the route is at the George Washington Bridge in Fort Lee, New Jersey, where it connects to Interstate 95 (I-95), U.S. Route 1–9 (US 1–9), US 46 and Route 4. Its northern terminus is at a traffic circle in Fort Montgomery, New York, where the PIP meets US 9W and US 202 at the Bear Mountain Bridge. At exit 18, the PIP forms a concurrency with US 6 for the duration of its run - Wikipedia




Foto: Gabriella

Begagnad rymdkapsel, någon?

Vostok såldes igår på Sotheby's för $2.9 miljoner dollar. En rysk investerare från Manhattan slog till. Herren som sålde hade köpt kapseln för under 1 miljon dollar för 13 år sedan. En bra deal. Värdepapper och guld i all ära, rymdmemorabilia är ingen dum investering heller folks.

Den 12 april råkade också vara Juri Gagarins 50-årsjubileum. Juri var förste man i rymden i en sådan kapsel. Bra dag för att inhandla en Vostok med andra ord.





Lugnet har åter infunnit sig. Edward skrev om söndagens äventyr i sin blogg. Lloyd lyckas ju alltid få till det så när han skickar läckra bilder som den överst, då blir jag så sugen och måste ta en sväng förbi. Nästa gång gör vi det istället, hälsar på Lloyd. Det är garanterat odramatiskt.

Marimekko har kommit ut med sin vårkollektion. Jag blev förtjust i det här blåa tyget. Tufft. Det liknar lite Franktyget till höger. Tror ni att jag får plats med en kudde till på bänken? Den går nu under namnet Buddie.





Om några timmar hoppas jag vara på väg över George Washington Bridge och säga hej till New Jersey.

Uppdatering beachdrama

Uppståndelsen från i söndags fick följande slut:


Police ID body part as deer


Det var gårdagens stora snackis hos min bagare och på jobbet. Alla var förskräckta över "the organs" och lite förvånade att den här svenskan lyckas klämma in tv-framträdanden med jämna mellanrum.

Det var helt klart dax för ett besök hos Lloyd igen efter allt det här. Solen tittade fram på eftermiddagen när jag susade hem genom det vårliga landskapet med baksätet fyllt med apelsiner. Scooby blev som vanligt besviken. Han hoppas alltid på någon smarrig bakelse eller något åt det hållet.

Jag känner såklart att det är skönt att saker och ting tycks vara back to normal på den här sidan av Long Island Sound iallafall.





Förra året ungefär vid den här tiden

Mitt i en polisutredning

Tänk er det här: söndag vid lunchtid, lite sightseeing på gång med Gunilla och Edward som tagit tåget hit från Manhattan, ska visa hur lugnt och fint vi har det här ute i suburbia. Åker till lilla stranden där jag dricker kaffe på morgonen.

Där väntar gula band som spärrar av, hundar, filmteam, polisbilar, poliser, en detektiv (i shorts).

Vi kliver ur bilen, kollar läget och vill veta vad som händer. Polisdetektiven går runt och pratar i mobiltelefon. När han är klar, kommer han fram. Storyn är denna: organ har flutit upp på stranden. Ett hjärta bland annat. Man är inte säker på om det är från ett djur eller en människa. Innan provsvaren kommer, behandlar man det som en mordutredning. Beachen är avstängd.

Till saken hör att en seriemördare härjar på Long Island. Åtta lik har hittats.

Kamerakillen från lokaltv riggar upp sin kamera och ber mig säga något. Det hela händer på några sekunder. Håret är på trekvart och som vanligt svamlar jag. Det låter lika illa som när jag för ett år sedan blev intervjuad av Channel 11. Obegripligt att jag en gång om året hamnar i lokaltv. Förra året var det i samband med iPadreleasen.

Vi hoppas att allt är under kontroll, att ingen råkat illa ut. Vi åker vidare för god brunch i Westchester, till The Bedford Post som Richard Gere och hans affärspartner Russell Hernandez köpt och renoverat.