I'll fly with you

När jag var liten tjej men framför allt när jag var 16 år och fick mitt första riktiga sommarjobb i Arbetsförmedlingens manuella växel i Sollentuna drömde jag om två saker. Antingen att bli check in agent på Arlanda eller flygvärdinna. Jag satt med flygvärdinnebrochyren från SAS i handen som jag hittat hos Arbetsförmedlingen och tittade i den varje kväll. Det som bekymrade mig var synen. Tänk om jag hade för dålig syn. Det var noga specificerat vilken synskärpa som krävdes. B-planen var att bli trafikassistent. Jag ville ha en scarf runt halsen och sitta bakom en disk och checka in folk, om synen skulle ställa till det. Men jag kunde alltid öva mig eller skaffa linser, hur svårt skulle det där syntestet vara egentligen? Kruxet var också att åldersgränsen var 21 år.





Åren gick och jag glömde bort min dröm. Utbildning och annat kom emellan. Men så hände en rad av varandra oberoende incidenter och jag fick för mig att byta spår, göra något wild and crazy. SAS sökte 100 flygvärdar och flygvärdinnor till sommaren. Jag tänkte två sekunder och slängde in min ansökan. 5000 personer tänkte tydligen likadant. Det blev till och med rubriker i tidningen hur många tjejer och killar som drömde om att arbeta 10,000 meter upp i luften.

Det var tre tuffa intervjuer och tester. Man var tvungen att klara varje intervju för att gå vidare. Jag väntade ivrigt på att telefonen skulle ringa. Så ringde det äntligen.




När jag fick beskedet hoppade jag jämfota av glädje upp och ner säkert 10 gånger. Efter några veckor packade jag ihop och drog på utbildning till Sandefjord i Norge och kom tillbaka med uniform och var utcheckad flygvärdinna efter en formell ceremoni. No fear of flying här inte, här skulle flygas. Perfekt några år för en 22-åring. Kul stopp och celibriteter av alla de slag. Det är ett tufft jobb, men someone's got to do it.



Älskar fortfarande att flyga. Min mest udda flygupplevelse hittills är med SAS DC-3 till Berlin. Tycker du om att flyga?


Alla bilder utom den sista är från SAS arkiv

Bästa bibblan

Inte så långt från mitt arbete finns ett utomordentligt grymt bra bibliotek, ett av Connecticuts bästa. Jag har tillbringat mycket tid där. Igår satt vi ett gäng i bibblans konferensrum och planerade ett jätteprojekt.





Det som är speciellt trevligt är alla författarmöten, konstutställningar och utbud av böcker, film och kunnig personal. Vet ni vem Jane Green är? Hon bor i stan och det är allmänt känt att hon sitter här på bibblan och skriver. Hennes böcker är av chick lit-karaktär och de flesta utspelar sig i Connecticut. Det är en mischmasch av flera städer, men framför allt från Fairfield County. Jag träffade henne på en författarlunch och tyckte hon var riktigt rolig, bjöd på bra tips om hur man kan komma igång med sina författardrömmar, framförallt hur hon själv gjorde.




När Erica Jong kom hit satt jag bänkad. Jag läste i tidiga tonåren hennes Fear of flying från 1973 och minns vilket halabalo det var kring boken många år efteråt. Hon myntade uttrycket det knapplösa knullet som byggde myten kring Rädd att flyga. Det var oväntat att få lyssna på henne live och höra hennes version och tankar kring uppståndelsen. Jag hittade en bra recension från Sydsvenskan från 2006 som jag rekommenderar.


. Är det någon mer som har läste den?


Dagens glada nyhet: nya smaker från Ben&Jerry's. Jag satsar på Late Night Snack

Maintenance requirements

Det är inte bara bilen som ska in på 3000-mila service, undertecknad är också bokad för en rejäl genomgång. Det som framförallt börjar hända är att jag ser så dåligt på nära håll. Det fungerar inte med mina vanliga brillor. Jag tar av och på dem hela tiden. Jag brukade tänka "ja, ja" när jag såg någon ta av sig glasögonen när dem läste menyn på en restaurang. Eller laddade upp med ett par läsglasögon på bordet. Såna där bensinmacksbrillor skulle inte landa i min handväska på ett bra tag, det var jag övertygad om.

Fel, fel, fel. Nu är jag nästan där. Vad gäller övriga kroppsdelar är det ingen superkris, men låt mig säga så här, det är bra att göra en check då och då, eller hur?

Men allvarligt. Känner mig i hyfsat bra form och hoppar över erbjudandet från Groupon idag om en Brazilian Wax, det låter som en over kill. Jag börjar med optikern.



Nu vore det skönt att sitta i en sån här bakelsefåtölj och läsa en bok som på den gamla goda tiden, rakt upp och ner utan att ta av eller på någonting.

Facebook connecting people

Det här är ingen snyfthistoria. Men jag vill berätta om Mattias, som är en stor inspiration för mig.

Vi träffades när Mattias var 16 år. Jag arbetade på PR avdelningen på ett stort företag. En dag damp ett brev ner som undrade om vi kunde tänka oss att sponsra en resa. Det kunde vi inte, men jag tyckte den unge mannen som författat brevet verkade ovanligt sympatisk och trevlig. Jag svarade så vänligt jag kunde. Efter ett tag kom det ett brev till. Och ett till. Tillslut tyckte jag att det var dax att träffas. Jag föreslog Arlanda, så vi kunde titta på flygplan och ta en kaffe samtidgt. Mattias är planespotter nämligen.

Så började det. Jag fick reda på att Mattias mamma var allvarligt sjuk i diabetes. Mattias pappa hade nyligen avlidit. Mattias hjälpte sin mamma mycket, och det var inte alltid så enkelt när man själv är rullstolsbunden.

Åren gick och vi kom ifrån varandra av någon anledning. Vi flyttade. Hösten 2009 fick jag för mig att testa Facebook. Mest på skoj, var mycket skeptisk. Lite random kollade jag om jag kunde hitta personer som jag tänkt på. Mattias namn kom upp. Vi hade hittat varandra igen. En glad Mattias skrev på sin statusrad "Idag var en speciell dag, hittat en gammal vän".

Mattias berättade om sin mamma. Hon hade avlidit av sviterna från sin diabetes. I samma veva hade en relation börjat blomma upp, med Andreas. Trots att livet var tungt, var det en virvelvind av nya härliga upplevelser med en pojkvän. Båda planespotters och galna i att resa. Och det gjorde dem, Europa runt.

En dag läste jag på Facebook att Andreas blivit hastigt sjuk efter en resa till Bryssel. Jag skrev oroligt till Mattias och undrade hur det stod till. Jag fick inget svar.

Fem dagar efter Brysselresan avled Andreas, 28 år gammal.

Några veckor senare var jag på resa. Jag tänkte såklart på Mattias och skickade ett vykort. En dag när han kom hem låg det post från St. Maarten på hallgolvet. Mattias tittade på kortet och sa: det här är ju världens bästa ö för planespotters. Efter en koll i bankboken så stod det klart. Nu eller aldrig. Livet går inte i repris. Livet var himla tufft nu utan Andreas. Det fanns två val: gå vidare eller inte.




Två månader senare satt Mattias på ett flyg till Paris för att ta sig till St. Maarten. Han landade först i New York, och där fick vi chansen att träffas, prata om allt som hänt one-on-one. Ett år senare gick ett plan till Hawaii och i en av flygstolarna satt Mattias. Men först stannde han i NYC. Vi drack afternoon tea på Bergdorf Goodman som vi fantiserat om, drinkar på Campbells Apartment och pratade om livet in på småtimmarna. Dagen därpå blev det en brunch i vår lilla stad och glass hos Dr. Mikes. Vi hann med the High Line och frukost på Pastis också.




Och så Hawaii då, på det.



Nu har Mattias funderat på att vara med i en realityserie, typ Amazing Race för personer med funktionshinder. Det hela startar i Victoria Falls i Zambia. Efter personlig intervju och provfilmning med Mattias inkluderat en del avancerade strapatser ute i Stockholm skärgård som Mattias fixade med bravur, lyckades produktionsbolaget sälja in programmet hos SVT.

Du är så himla bra, Mattias. Du lyssnar, du har humor. Du är en riktig vän. Du ser glädje i små saker. Det är härligt att göra New York med dig. Har jag sagt hur mycket jag tycker om dig? Nästa gång du kommer, ska vi äta en god middag igen. Jag vet ett superställe. Och kanske en drink eller två på Campbells ska vi klämma in också.




Ps. kommer du ihåg dem här godisarna?

Mitt val en regnig måndag...

A country Sunday

På begäran tänkte jag börja göra några inlägg på engelska också. Jag börjar med titeln.

Efter en minst sagt fullmatad dag igår (och jag har två bitar kvar av de himmelskt goda Kee's chocolate till dagens eftermiddagste!) och sköna intryck från New York City, har dagen gått i lufsandets tecken. Low key, frukost två gånger, fleece, solbrillor, osminkad, gympaskor, håret på trekvart, promenad med vovven, handlat lite fisk och grönsaker, sett en bok jag vill ha i lilla affären i Greenfield Hill, lunchat ute i adirondackstolen. Skönt.

Har du haft en avkopplande söndag? Önskar alla en bra start på veckan xx

A beautiful day

Ah, jag kan knappt gå! Mina fötter är minst tre storlekar större efter en hel dag på Manhattan. Efter en superb middag som säkert var på över 3000 kalorier på ett bräde, blev fötterna ännu större och vi fick ta taxi till Grand Central. Solen har skinit på oss idag och det kändes verkligen som "thank god it's spring" som någon sa. Janet Jackson var i stan och signerade sin bok, Architectural Digest Home Show drog också fullt av folk. Bäst var alla fint dukade middagsbord, en tjusig kvinna i hatt och en 25-minuters massage som jag unnade mig. Resten av dagen tillbringades i Soho och Greenwich Village. Jag har kommit hem med choklad från Kee's Chocolates, bröd från Vesuvio Bakery, örhängen från marknaden på Prince Street och ansiktskrämer från Lush - spräckt min budget big time. Kvällen avslutas med en klar helmåne som jag tittar på nu, när jag skriver det här. Hoppas ni haft en fin lördag xx