fredag 12 juli 2013

GO YOUR OWN WAY












Loving you
Is it the right thing to do?
How can I ever change things
That I feel?

If I could
Maybe I'd give you my world
How can I
When you won't take it from me

You can go your own way
Go your own way
You can call it
Another lonely day
You can go your own way
Go your own way

Tell me why
Everything turned around
Packing up
Shacking up's all you wanna do

If I could
Baby I'd give you my world
Open up
Everything's waiting for you

You can go your own way
Go your own way
You can call it
Another lonely day
You can go your own way
go your own way


- Fleetwood Mac






Det här var inte alls vad jag tänkte skriva om. Jag tänkte berätta mer om frukostar utomhus, dajmglass och solglitter, lycka att vara nära, underbara vänner, bullar, rapsfält i sommarljus, gräs som killar under fötterna, sånt som jag tycker om.


Men så hände något de sista dagarna i Sverige, mitt i den vackra sommaren.



Som jag inte kan släppa och som berör mig så. Tårarna bara rullar och det är ok. Nu ska de få komma för jag har inte kunnat gråta ordentligt ännu.
















Att vara mamma.

Och inte kunna skydda sina barn mot det som gör ont i hjärtat och är svårt. Drömmar och framtidsplaner som går sönder. Jag vet att det hör till att man ska gå igenom olika saker i livet. Men just nu vill jag fixa något som jag inte kan fixa.


Och det gör så himla ont.



Olycklig kärlek. Alltid så svårt och smärtsamt. Det får mig att minnas samtal, besvikelser, uppbrott. Personer som jag sårat under vägen, och de gånger känslorna inte var besvarade när jag ville. När jag satt hemma och visste att jag kanske aldrig skulle få se honom igen. Men också vänner som försvunnit av olika anledningar.

De känslorna ligger så nära, de är så starka, så intensiva.



Nu händer det här mitt barn och det är ingenting jag kan göra. Jag tröstar, säger att allt kommer bli bra. Men när jag klappar på den mjuka kinden, håller handen som liknar min, ser tårarna i ögonen, vet jag ju.

Hur ont det gör nu.



Och jag tänker: hur ska du förstå hur underbar du är, hur älskvärd du är, att nästan alla går igenom det här någon gång i livet, att det kommer komma en dag när det känns bättre, att du kommer bli lycklig igen, att drömmarna kommer tillbaka.


Jag minns Sandra Beijer och hennes fina blogg. Jag läser den, behövde läsa just det här.
Delar med mig. Hoppas att det ska trösta lite, ge hopp. För visst är det så, att en dag känns det bättre.



Att vara mamma.

När barnen blir större, vuxna,tar egna kliv ut i livet. Det spelar ingen roll vad de gör, det finns bara en sak jag bryr mig om. Att de mår bra, att de är lyckliga.




Att vara mamma.

Att älska så mycket, hela tiden, livet ut.





Älskling, allt kommer bli bra igen, jag lovar.











Ps. Den HÄR lyssnar jag på just nu och det känns skönt.




















37 kommentarer:

Desiree sa...

Så himla fint skrivet Lotta. Visste med en gång vad du syftade på då jag läste dikten. Jag nog måste det göra himmla ont på sitt sätt att stå brevid och på många sätt dela smärtan. Det finns tyvärr inget man kan göra för detta är något jag tror vi alla måste gå igenom i livets resa när vi växer upp. Men jag är säker på att R finner tröst genom ditt stöd. Man är inte ensam om sådant här och fast man inte tror det där och då så återvänder ljuset och glädjen i livet sakta men säkert.
Du är en fantastiskt fin och underbar mor på alla sätt ska du veta.
Kraaam!

Maria sa...

Åh Lotta, så vackert skrivet och beskrivet om så viktiga saker. Jag känner absolut igen mig. Upplevde samma sak med en av döttrarna i slutet av maj... Ja, vid mors dag. Hur ont gjorde det inte att se dottern förkrossad efter två år med sin kärlek. Oron över hur ensam hon plötsligt var, efter att ha spenderat (alltför) mycket tid med sin pojkvän... Jag var in till henne och satt bredvid henne i sängen, när hon skulle sova... såg hennes tårar rinna, och även mina ögon tårades, men jag kände att jag behövde vara stark. Stark för hennes skull... Nu har det gått ca 1,5 månad och hon mår tack och lov bättre, men det var jobbiga veckor!
Känner en klump i halsen när jag läser vad du skrivit och sänder mina varmaste kramar till dig och de dina! Du verkar vara en toppenmamma, så ditt stöd är säkert guld värt!
Kram /maria

baraetthem sa...

Åhh! Jag hittade precis hit och såå vackert du skriver. Jag blev mamma för första gången för drygt 1 år sedan och förstår inte hur man ska kunna räcka till med sin kärlek och få henne att förstå att hon är det absolut finaste. Men att bara vara där och finnas där kommer man långt på tror jag.

Du är en bra mor, det är jag säker på!
Kram fredrika

Bokcaféet i byn sa...

Så fint du skriver Lotta, vilken mamma du är till dina barn! De kan skatta sig lyckliga. Jag kramar mina pojkar en gång extra och tänker att än är det ett tag kvar innan de står för utmaningar som de du skriver om. Men jag vet samtidigt att tiden går snabbt och en dag är vi där! Du inspirerar inte bara som medmänniska och kvinna Lotta utan även som mamma!
Trevlig helg!
Kram Anna

meandmike sa...

Så vackra ord och vilken tur att just dina barn har dig som mamma! Kram och en skön helg önskar jag dig! Victoria

Marie KJ sa...

Jag har varit där du är. Det gör ont i bröstet och man önskar kunna ta smärtan åt dem en stund. Men jag tänker kris betyder utveckling och så hör ett år efter ser jag just det. Han blev en mognare ung man av det, och tro på fan, han fann kärleken igen ❤

Lena - gott för själen sa...

Men ååhh, såna minnen som kommer upp. Så smärtsamt när barnen mår dåligt. Man vill tusen gånger hellre ta över smärtan från dem än att se dem lida. Men som sagt, det går över. Nu är lyckan åter tillbaka.

Hoppas ni alla snart mår bättre.

Kram Lena

mammaxtre sa...

Lotta, du vet att jag förstår. Du vet att jag skulle vilja komma över och torka dina tårar och ge dig en kram.

Det ska ordna sig och allt blir bra. Med tiden blir allt bra. det vet ju vi, vi som är mammor och varit med ett tag. Barnen våra måste gå igenom livet och det kommer att göra ont mången gång. Vi finns där när och om så behövs. Alltid, finns vi för våra barn och det vet dom.

Du skriver vackert Lotta.

Jag finns på mailen, det vet du.

Kram

Annika sa...

Så vackert och personligt och nära du skriver, Lotta.
Så fint.
Jag har ännu inte varit med om det du berättar om med Karolina. Jag vet ju ATT den dagen kommer. OCH jag minns ju själv hur det var, och hur väldigt ont det gjorde.
Smärtsamt, och hur man inte trodde det skulle läka. MEN det gör ju det.
Jag vet ju att du gör allt för dina fina barn, och att du är en sådan toppenmamma för dem.
Skickar styrkekramar till dig och till R!

Nettan sa...

Så vackert skrivet Lotta om stora omtumlande känslor som inte alltid är enkla att begripa! Det viktiga är att finnas där, lyssna krama och uppmuntra till nya steg och upp med hakan! Men visst gör det ont när man inte kan fixa allt åt sina barn!

Kramar

Nettan " sömnlös i Skåneland"

Saltistjejen sa...

Lilla Söta Lotta! Jag blir så rörd av dina ord. Förstår så väl. För som förälder är det ju verkligen just så. Man vill skydda sina barn mot allt ont. Samtidigt så vet man att man varken vill eller "bör" göra det eftersom det är detta som är livet. Men visst FAN gör det ont ont ont i hjärtat!! Hjälplösheten och maktlösheten är väl det värsta gissar jag. Att veta hur lite man kan göra det ogjort. Man vill laga. Vrida klockan tillbaka. Eller vrida den framåt. Ta bort plågan. Smärtan. Men det går inte. Livet. Så fyllt av allt. Att växa upp är att gå igenom alla de där sakerna. Även fast de gör ont. Att vara förälder är att återigen gå igenom dem. Tillsammans med sina barn. Trösten för oss är väl att vi faktiskt vet ATT man överlever. OCH att man BLIR lycklig igen. Smärtan ligger nog i att vi inte kan överföra den erfaranheten till våra barn. Mer än som ord. Vilka i stunden klingar så tomt.
Varmaste Kramarna till dig vännen! Och jag hoppas att du känner att du kan trösta och stötta. För jag VET att du är en sådan fantastisk person och mamma. Tvivla aldrig på det!
KRAAAM!

Life's Silverlining and I sa...

åh så fint skrivet Lotta. Gick rakt in i mamma hjärtat mitt! Det är ju så svårt när man inget kan göra. Man känner bara precis just så -"du är värd något bättre, någon som ser hur fin du är". Det blir bättre! Stor kram till er båda!Nilla

Liz sa...

Sa fint skrivet och sa kanslosamt du berattar.. Det ar ju nagot som ar det absolut hemskaste som mamma - att man inte KAN skydda sina barn mot allt ont. Man vill och forsoker att gora allt, men sa en dag sa kommer hjartat ga sonder och blir det inte av en foralskelse, sa kanske av en forlorad vanskap..

Jag tror att om man genom hela sina barns uppvaxt forsoker att starka deras sjalvfortroende, halla fram deras positiva och starka sidor, sa har man nog baddat mycket for HUR ens barn kommer hantera en sadan sorg. Man kan ju alltid hoppas...Jag bavar for den dagen, aven om man kan skamta om att "vi kommer bara acceptera en kille till dig som ar snall och behandlar dig val..blablabla" sa ar det ju aldrig upp till oss. Det ar inte ens upp till killen/forhallandet...Livet tar andra vandningar ibland och ibland ar det inte ens nagons "fel".

Det enda man kan gora ar att stotta, krama, hjalpa och vara dar...det ar viktigt att fa sorja och att man inte borjar tycka det ar "jobbigt". Minns sjalv nagon gang nar mitt hjarta brustit, att min mamma inte namnvart brydde sig, sa nagot som jaja, du ar sa ung, du kommer hitta nagon annan blablabla. DET ar ju det sista man vill hora, man vill ju oftast bara ha nagon att osa ur allt pa..

Tycker det later som att du ar en underbar mamma och styrkekram till bade dig och ditt barn som gar igenom detta nu!

eastcoastmom sa...

En av mina absoluta favoritlåtar, dessutom!

Allt du kan göra är att finnas där. Precis som du säger, det blir bättre. Man lever och lär och växer.
Kramar

lilla.u sa...

Lotta - jag läser och berörs. Ja, åh så svårt!
Och jag förstår nu att både du & din dotter behöver lite extra LOVE ... ;)

Jag tänker när jag läser att hon är i alla fall lycklig din dotter, för hon har dig. En mamma som bryr sig och som försöker hjälpa till och trösta så gått det går.
Och det är fint. Väldigt fint! Lyckliga henne.

Idag är en ny dag och förhoppningsvis blir allt en smula bättre för varje dag ...

Stor kram,
u.

H`s enkla vardag sa...

Oj vad vackert skrivet om sorg.. Ja en som vet är jag, har kännt exakt som du. Man kan väl säga små barn och små bekymmer, stora barn stora bekymmer.. Du får berätta om din egna resa och finnas där och prata och prata..
Livet är inte som en motorväg utan ibland åker man in på en avstickare och ibland visar det att den vägen var en bra väg. Ibland tar man fel väg och får vända om. Det är det som sedan blir livet med en massa erfarenheter, både goda och mindre goda.. Kram till er båda....
Helena

Ninelin sa...

Stressat läsar jag dina ord, har egentligen inte tid, men är tvungen att läsa en gång till.
Precis så är det. Att vara mamma är det svåra jobbet men också det mest fantastiska. Kramar till er!

Mirre Syr sa...

ja, det gör så ont när de man äslakar mest går igenom det som är svårt i livet och bara kunna stå bredvid.. Men du står där och finns till hands mitt i sorgen och det betyder mest!
Mina finaste tankar till dig!

Miss Marie sa...

Visst är det så, som mamma vill man skydda sina barn från allt, ändå måste de gå igenom både med- och motgång innan de blir vuxna. Och även efter det är livet fullt med emd- och motgångar.

Mirre Syr sa...

Ja, det gör så ont när de man älskar mest går igenom det som är svårt i livet och bara kunna stå bredvid.. Men du står där och finns till hands mitt i sorgen och det betyder mest!
Mina finaste tankar till dig!

Välkommen Hem! sa...

Älskade Lottavännen!
Jag blev så berörd av dina ord som gick rakt in i hjärtat och jag påmindes om sorg, kärleks- och vänskapstrassel och annat tråkigt som hänt våra barn. Man känner sig så maktlös och förkrossad.
Det enda vi kan höra är att trösta och säga just de orden: -Allt kommer att bli bra. Allt löser sig, det gör det ju alltid.

Krama henne hårt!
Och kram till dig, trots att jag inte känner dig vet jag att du är en fin människa och mamma.
Judita

My everyday life sa...

Men vad fint! Du är en fin och underbar mor. Har själv en dotter fast hon är bara 7 år än så länge men en vacker dag kommer jag känna igen mig. Kram Nina

tinajo sa...

Ja jösses ja, det är inte lätt med krossade hjärtan - den dagen kommer nog fortare än jag tror med mina pojkar också. Man vill ju skydda dem mot allt, men vissa saker går ju inte - för då skulle man stoppa dem från att leva samtidigt.

Anette Ryan sa...

Hej där goa Lotta!
Tack för att du "läste ikapp" hos mig och lämna så goa kommentarer. Blir så glad när du varit inne och hälsat på, måste säga att jag saknat dig nu när du varit borta i "hemlandet" ett tag.
Visst är det jobbigt när våra barn har det jobbigt. Mina är ju inte så gamla men det räcker ju att det är kompistrubbel så värker det i modershjärtat och man får ont i både mage och hjärta. Fast man försöker visa sig stark och inte gråta utan bara vara där och finnas till som stöd. Inte lätt alls och det blir säkert inte lättare när de blir tonåringar. Kärlekssorg är ju såå himla jobbigt att ha. Ta hand om varandra nu.
Många kramar Anette

Lady-G sa...

åh. precis just så är det. man vill men kan inte. skydda från allt.
Men du gör precis det vi ska göra, är där, finns där, lyssnar och klappar om.
Kärleken som aldrig kan ta slut. någonsin.
Finaste Lotta, ge den där en kram från mig, det blir bättre, så mycket bättre.
Lovar.

KRAM

Carina sa...

Dina ord träffar rakt i hjärtat. Förstår dig och dina känslor.

Din dotter är lycklig som har dig som mamma.

En stor varm kram kommer här till dig, finaste Lotta!

KRAM Carina

Inner Outer Beauty sa...

Så fint srkivet, och träffade rakt i mammahjärtat! Och jag kan också börja tänka på sånt att jag är så himla glad att vara mamma, och att man känner ett liksom osynligt band till alla andra mammor, som om att man liksom förstår varandra på ett särskilt sätt. Som nu när jag läste ditt inlägg. Kram!

Bara Sara sa...

Åh va jobbigt!!
Även att man vet att det blir bättre och ”tid läkare sår” och allt sånt så gör det ju ont JUST NU och det kan man liksom inte sudda..
Hoppas att ni, ditt barn, ändå får en fin sommar och ljusa minnen av den!!
Kram Sara

Juliannie sa...

O jag vet PRECIS hur det känns... har lidit långt in i hjärteroten ett antal gånger med två vuxna döttrar, och fått vara tröstare, peppare, livräddare. Men nästan ännu värre med yngste sonen som inte gärna delar med sig, men man ser att han lider... Läste också Sandras blogg förut och led med henne, och hon är ju så go med sin nästan "hjärtespalt" för alla vilsna tonårstjejer.

Kram Eva

Casa of Mia sa...

Så fint skrivet, man vill skydda dem från allt men det bästa är att vara där!! Precis som du skriver! Kram

Martina sa...

Underbara sommarbilder och så fint skrivet!

Och herregud vilka vackra Sverigebilder! Verkar som att du har haft det superbra. Och vilka enormt vackra och fina barn du har!

Så synd bara att vi missade varandra, det hade varit så kul att träffa dig.
Kramar

Maria at inredningsvis sa...

Rakt ärligt och verkligt skrivet:) det fick mig även att sakna min mamma och bästa vän som dog för några år sedan. Efteråt ångrar man alla bråk om onödiga bagateller. I slutet är det bara att förlåta sig själv och lära av misstagen. Fånga dagen ..man vet aldrig om man får se nästa.

Ha det fint:)

LOVE Maria på inredningsvis

Christina sa...

<3 Styrka och kärlek, vad jobbigt men också något av livet. Och du måste stå bredvid och kan bara stötta och inte bara ta bort det onda. Att det blir bättre och att vi alla varit där gör det ju inte bättre just den stunden. Men dina barn har verkligen den finaste mamma man kan tänka sig, stora kramar till er alla!

Jenny sa...

Åh vad sorligt! Och åh vad fin du är som känner så med dina barn. Jag hade aldrig klarat mig utan min mamma (och pappa) när jag separerade, och trots att jag var mellan 20 och 30 så var det ok att ligga bredvid mamma i sängen och gråta. Och att mamma sov i gästrummets dubbelsäng med mig och inte med pappa, så att hon kunde trösta mig när jag vaknade av gråt mitt i natten eller när ångesten kom...... Massa kärlek och tankar till er!!! <3 <3 <3 <3

Postadress Torslanda sa...

Åh det var fint Lotta. Jag kan förstå hur det känns att stå bredvid och tänker ofta just på detta. Hur vi ska hjälpa, lotsa och stötta våra barn genom livet. Jag hoppas och tror att de fått med sig en bra grund och fina värderingar. Med detta kommer det att gå bra: Fast åh vad jag skulle vilja skydda mot allt som gör ont och törnar. Men det är som du skriver. Det går inte.

Arja sa...

Halloj!
Så fint skrivet & så ont det gör i ett mamma ♥ Man vill verkligen inte att ens barn skall behöva gå igenom sådant här men tyvärr hör det nog till "vuxenvärlden" Får mig att minnas när min son som började 7:an och talar om att han är ihop med en tjej i 8:an och så kär så kär. Håller i några månader och hon gör slut via ett sms. Det var en jobbig men ändå en "lärorik" tid för min son, först & främst ifall man gör slut så träffas man och talar om det man skickar inte ett sms. Min son var ledsen men jag var nog mest arg över hur feg hon var! Men som vi mammor så stöttar vi våra barn i ur & skur ♥
Skickar massor med styrkekramar till er ♥
kram kram Arja

creando sa...

Ord som går rätt in i hjärtat! Att vara mamma är en resa i kärlek, oro, smärta och kärlek igen. Man vill skydda dem, man vill bara omsluta dem och låta dem slippa allt det tuffa, det som gör så ont och ger ärr. Men det går ju inte och då kan man som du finnas vid sidan och ge av den oändliga kärlek som bara en förälder kan ge. Låta den bli ett omslag runt såret när det blöder som värst. Låta kärleken få hjälpa såret att läka och bli till ett av livets ärr. De där ärren vi alla bär på och som gör oss till dem vi är.

Största kramen till dig finaste Lotta! Du är det bästa plåstret för din kära just nu...