måndag 4 april 2011

Mitt möte med George




Jag hade ett ärende till båthamnen här i stan. Gick i mina egna tankar när en äldre man med käpp kom mot mig. Funderade fortfarande på Bud och bänken och skulle precis passera när mannen frågade vart alla båtar tagit vägen. Förvånad att han pratade med mig, stannade jag till och tittade ut över hamnen och konstaterade att han hade rätt. Det var ganska tomt. Vi kom fram till att det säkert hade att göra med "the impact of the recession".




I den varma solen stod vi och började prata. Han hette George och var 88 år. The ice breaker var när jag sa att jag kom från Sverige. Vips plockade George fram en bild på en blond svensk kvinna i 50-55 årsåldern. Hon och George hade träffats på en skidresa i Europa och han tyckte hon var så fantastiskt fin. Jag höll på att smälla av när George sa att skidresan hade ägt rum för fyra år sedan. Käppen var bara en temporär grej, lugnade mig George. "Du tittar på en som har sportat hela sitt liv. Jag seglar och jag är golfare också. Har spelat på världens bästa banor, bland annat St. Andrews i Edinburgh".

George berättade om sin fru som gått bort för 10 år sedan och vilket roligt äktenskap dem hade haft. Lite darrig tog han fram en bild ur sin plånbok och visade mig. Vi pratade länge om kärlek, relationer. George gav mig bra råd. Han berättade om sitt yrkesliv som om det var igår. Han återgav detaljer och situationer som var klockrena. Jag vet knappt vad som hände förra veckan.



Georges pappa var immigrant från Grekland och blev en duktig bagare. Barnen fick hjälpa till och alla arbetade hårt. När jag tittade på George kunde jag se en ung man i honom. Jag kände så tydligt att den yttre åldern är en sak. Åren tickar på men inombords är man sig lik.

Jag lämnade hamnen glad och upprymd. Jag fick Georges telefonnummer.

"Call me if you want to chat or take a walk and look at the sailboats" sa George







14 kommentarer:

Ulla sa...

Jag blir riktigt avundsjuk nar jag ser dessa underbara bilder. Sedan tittar jag ut genom fonstret har och ser all sno, hogar av sno. Idag regnar det, vilket ger gott hopp om att snon forsvinner och sedan borjar Vermonts femte arstid - the Muddseason. Jag gillar amerikaner, precis som George, for de borjar att prata med totala framlingar. Jag vet inte hur manga som har borjat en konversation med mig, pa gatan, i affaren, pa restaurangen utan att man kanner dem. En dam fragade mig haromdagen pa T.J.Maxx om jag tyckte en troja, som hon valt, passade henne. Underbart! Det finns sa manga harliga karaktarer och alltid lar man sig nagot nytt. Kram Ulla

Saltistjejen sa...

Just SÅDANA ögonblick och möten tycker jag är helt fantastiska! Det är liksom på ngt sätt DEt som ÄR livet. Låter pretto kanske man jag tycker verkligen det. Att få träffa andra och få se saker ur nya perspektiv. Eller helt enkelt bara stanna upp och andas och inse vilken skatt livet är. Fantastiskt!
Och miljön gör ju inte saken sämre heller. Vilken underbar hamn!!!
KRAM!

anna of sweden sa...

Men hur vackert bor ni egentligen?

Vilket fint möte. Säger som Saltis. Det är det som är livet.

Lotta sa...

Ulla,

Jag håller med dig. Det är dessa samtal som makes the difference. Jag trivs med det. Det kan vara en snabbis, man utbyter några meningar bara eller så blir det en längre konversation. Det blir en trevligare stämning. Att gå ut och ta en bit mat eller något att dricka här är ingen big deal alls. Man hittar alltid någon att samtala med.

Bra att det regnar! Då är ni snart inne i the muddseason och därefter väntar våren. I södra CT är den defentivt närvarande!

Kram

Lotta sa...

Saltis!

Jag kände precis så, it made my day att prata med George! Vi stod där på bryggan säkert i en timme. Han hade mycket att dela med sig. Jag var glad inombords efteråt. Det var så oväntat men desto trevligare. Nästa gång kanske jag ringer och vi kan ha en date där i hamnen och ta en liten promenad ;)

Kram!!

Lotta sa...

Anna,

Bra möte, härlig eftermiddag. Det gör jag om. Det lönar sig att stanna till ibland, ta en omväg och vem vet vem man springer på ;)

Annika sa...

Vilket möte!! Vad underbart glad du måste ha varit efteråt. OCH han med!
Och ja, du bor som i en saga!
KRAM!!!

Lotta sa...

Annika,

Tänkte på George hela dagen...kände att åren går så snabbt och vips så är man kanske så där gammal själv. Skulle någon lyssna på vad jag har att säga om jag kom där på en brygga med käpp? Han hade ett helt liv inom sig. Det var ett fint möte.

Kramar!!

Anonym sa...

En hjärtevärmande historia och jättefina bilder.
Här i Sarasota är vi bortskämda med äldre människor som fortfarande lever livet fullt ut. Våra vänner Irene och Roger 91 resp 86 år missar aldrig en stilla bugg på jazzklubben och Shirley 88 steppar flera gånger i veckan till publikens jubel.
Evachristina Wilton

Lotta sa...

Hej Evachristina! Vad glad jag blir att du skriver här.
Ja, jag är imponerad av alla pigga och alerta 80+. Det finns flera av dem! "Min" George åker också till Florida och till CA där han har en bror. Låter underbart med bugg på jazzklubb och steppdans!
Kram Lotta

Anonym sa...

Det mesta är ju redan sagt..men jag måste ändå säga..Vilket underbart möte! Vilken underbar stund..

Jag tycker livet kretsar så mycket kring..
Vad vi ska göra om några timmar, imorgon, om några år.
Eller när jag går ner dom där kilona då ska jag.. eller när jag vinner de där pengarna då ska jag ..eller när jag får det därjobbet DÅ ska jag..Men allt handlar ju egentligen om här och nu.

Lycka att möta en helt främmande person som dessutom har så mycket att förmedla. Tror vi har mycket att lära från de äldre.

Kram, Gabriella

Annakarin sa...

Helt underbart!!

Lotta sa...

Gabriella,

så fint du skriver, känner precis så! Jag hade så lätt kunnat gå förbi honom, inte lyssnat för att jag hade bråttom eller för att han gick långsamt och uppenbarligen var mycket äldre än jag. Men det blev inte så, och det är jag glad för. En person med kristallklart intellekt och så mycket upplevelser och erfarenheter att dela med sig och med glimten i ögat. Vis och klok också. Allt på en gång! Ja, jag tänker på George fortfarande.

Kramar!

Lotta sa...

Annakarin,

tack igen för dina rader på FB och här på bloggen. Blir glad! KRAMAR!