Facebook connecting people

Det här är ingen snyfthistoria. Men jag vill berätta om Mattias, som är en stor inspiration för mig.

Vi träffades när Mattias var 16 år. Jag arbetade på PR avdelningen på ett stort företag. En dag damp ett brev ner som undrade om vi kunde tänka oss att sponsra en resa. Det kunde vi inte, men jag tyckte den unge mannen som författat brevet verkade ovanligt sympatisk och trevlig. Jag svarade så vänligt jag kunde. Efter ett tag kom det ett brev till. Och ett till. Tillslut tyckte jag att det var dax att träffas. Jag föreslog Arlanda, så vi kunde titta på flygplan och ta en kaffe samtidgt. Mattias är planespotter nämligen.

Så började det. Jag fick reda på att Mattias mamma var allvarligt sjuk i diabetes. Mattias pappa hade nyligen avlidit. Mattias hjälpte sin mamma mycket, och det var inte alltid så enkelt när man själv är rullstolsbunden.

Åren gick och vi kom ifrån varandra av någon anledning. Vi flyttade. Hösten 2009 fick jag för mig att testa Facebook. Mest på skoj, var mycket skeptisk. Lite random kollade jag om jag kunde hitta personer som jag tänkt på. Mattias namn kom upp. Vi hade hittat varandra igen. En glad Mattias skrev på sin statusrad "Idag var en speciell dag, hittat en gammal vän".

Mattias berättade om sin mamma. Hon hade avlidit av sviterna från sin diabetes. I samma veva hade en relation börjat blomma upp, med Andreas. Trots att livet var tungt, var det en virvelvind av nya härliga upplevelser med en pojkvän. Båda planespotters och galna i att resa. Och det gjorde dem, Europa runt.

En dag läste jag på Facebook att Andreas blivit hastigt sjuk efter en resa till Bryssel. Jag skrev oroligt till Mattias och undrade hur det stod till. Jag fick inget svar.

Fem dagar efter Brysselresan avled Andreas, 28 år gammal.

Några veckor senare var jag på resa. Jag tänkte såklart på Mattias och skickade ett vykort. En dag när han kom hem låg det post från St. Maarten på hallgolvet. Mattias tittade på kortet och sa: det här är ju världens bästa ö för planespotters. Efter en koll i bankboken så stod det klart. Nu eller aldrig. Livet går inte i repris. Livet var himla tufft nu utan Andreas. Det fanns två val: gå vidare eller inte.




Två månader senare satt Mattias på ett flyg till Paris för att ta sig till St. Maarten. Han landade först i New York, och där fick vi chansen att träffas, prata om allt som hänt one-on-one. Ett år senare gick ett plan till Hawaii och i en av flygstolarna satt Mattias. Men först stannde han i NYC. Vi drack afternoon tea på Bergdorf Goodman som vi fantiserat om, drinkar på Campbells Apartment och pratade om livet in på småtimmarna. Dagen därpå blev det en brunch i vår lilla stad och glass hos Dr. Mikes. Vi hann med the High Line och frukost på Pastis också.




Och så Hawaii då, på det.



Nu har Mattias funderat på att vara med i en realityserie, typ Amazing Race för personer med funktionshinder. Det hela startar i Victoria Falls i Zambia. Efter personlig intervju och provfilmning med Mattias inkluderat en del avancerade strapatser ute i Stockholm skärgård som Mattias fixade med bravur, lyckades produktionsbolaget sälja in programmet hos SVT.

Du är så himla bra, Mattias. Du lyssnar, du har humor. Du är en riktig vän. Du ser glädje i små saker. Det är härligt att göra New York med dig. Har jag sagt hur mycket jag tycker om dig? Nästa gång du kommer, ska vi äta en god middag igen. Jag vet ett superställe. Och kanske en drink eller två på Campbells ska vi klämma in också.




Ps. kommer du ihåg dem här godisarna?