IT'S ONLY JUST BEGUN

Om ni någon gång gått omkring och undrat om en septemberhelg i Connecticut kan vara soldränkt, varm, ja så pass att man vill hoppa i och bada, samtidigt som man på vägen ser härliga grönsaksstånd, pumpor och löv som virvlar från ekar och ner på verandor med sköna gungstolar, så kan jag berätta att det är precis så det kan vara.
















Om jag kör och råkar passera Strawberry Hollow Farm så antingen a) tvärnitar jag och ställer till det för alla i bilen eller b) kör fram, gör en u-sväng (fast man inte får) alternativt c) fortsätter fram en bit och ångrar mig och måste vända om iallafall



















För att sedan göra om samma procedur när den här lilla marknaden står och väntar vid Barberry Hill Farm. Ni vet, ett sånt där underbart ställe där man lägger pengarna i en låda.


















Helgen har alltså tillbringats längs med Long Island Sound. Det känns som allt hände där. Morgonkaffet, lunchen, eftermiddagsbubbel. Det kanske var höstens sista lobster roll, men jag intalar mig själv att det inte var så.


















Sa jag att det är jättesoligt och varmt här i september?

Kolla alltså. Så skönt.



















Och på vägen hem virvlar det lite löv. Det är skönt att sitta ute tillsammans och ta något att dricka innan middagen, njuta av alla grönsaker och göra en god sallad.



En helg i Connecticut i september kan helt enkelt vara alldeles underbar.










Hoppas att ni haft det skönt sweeties och att ni också njuter xoxo

SEPTEMBER

September är en sån jätteskön månad. Det är fortfarande varmt, ofta soligt, de första veckorna badar vi fortfarande. Lite krispigare i luften som bara känns härligt.

Det blommar ännu, men skiftningen från sommar till höst är påtaglig.













Lägereldarnas tid börjar. Rotfrukter, grytor, rödvin. Ljus, filtar, sjalar.


Nystart. Och jag älskar varje minut.













Framförallt älskar jag varje minut för den här månaden kom min lilla prinsessa.
För 20 år sedan.

Hon var liten, mjuk, med mörkt hår. Så enormt efterlängtad.
Exakt tre månader innan julafton.


Vår älskling, vår envisa, duktiga och kärleksfulla tjej. Som står upp för det hon tycker. Som inte ger sig.
Att vara yngst och hålla jämna steg med två äldre syskon kan vara tufft. 















Men så modig du är, och så stolta vi är över dig.

Idag firar vi flickan som vi älskar så mycket med de varma brungröna ögonen, Gabriella.













Hoppas ni har en skön vecka och tack som alltid för allt fint ni skriver xoxo

L AS IN LOVELY

Ni är underbara. Tack för fina ord. Ett fång kärlek till er.
Allt ni skriver betyder massor.




En vecka full med känslor har det blivit.



















Just nu har jag det oförskämt bra. Solen skiner. Har inte kollat temperaturen men det är varmt. Terrassdörren står öppen. Dofter och ljud strömmar in och jag dricker kaffe och laddar för lunchen. Omelett. Med färska kryddor som jag just plockat in.






















Och ni känner mig. Kan ju inte gå många meter utan att kameran åker fram. I helgen plockade vi äpplen, persikor och päron. Jag blev helt betuttad i ett speciellt äppelträd. Kunde inte slita mig. Ville sitta där och bara fundera över saker och ting.


















Det var en sådan där sagolik dag. Blå himmel, lagom varmt, en lugn känsla.



















Det blev hemmagjord sylt och paj när vi kom hem. Degen var så himla god så jag kunde inte sluta äta av den.
Min kropp mår bra av äppelpaj, det är bara så.





















Och här är trädet. Mitt på en kulle. Grenar som varit med länge.




















Äpplen som var rosa och som jag nästan inte ville plocka för att de var så fina där de hängde.


















Fredgar är extra bra. Det är något med fredagar som är helt underbart. Det spelar ingen roll vart jag är och vilken tid på året, så tycker jag fredagar är en 10-poängare. Rakt av.

Den här vackra fredagen tänker jag mycket på Kristian Gidlund vars ord saknas mig.


Jag tar till mig en av hans fina meningar. Paradiset kan vara en plats på jorden.

Så känns det just nu.

ÄRLIGT TALAT

Raraste ni, som läser och tittar in här, ni som skriver och säger hej. Vad vore bloggen utan er.

Jag brukar ju uttrycka mina känslor lite då och då hur jag känner för det här. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.


Vill berätta att jag ofta kommer på mig själv att tänka hur värdefullt det är att ha fått så många fina kontakter,
att få följa med er i fest och vardag, att jag kan få bre ut mig här med bilder och ord. Ord som inte alltid berättar så mycket om mig, men ändå gör det, mellan raderna.




Idag fick jag en stark känsla att jag var klar. Att jag visat mina guldkorn, att ni kan mina roadtrips och vardagslunk.




















Bara att skriva det här känns i hela kroppen, för jag vill egentligen inte att det ska vara så.




Som nu till exempel. Vi är på väg in i hösten och det är tydligt, men sommaren är också kvar. Jag hittar små detaljer som jag vill visa.
Och berätta att jag är lycklig över ett fång med björkved, läcker paprika, den goda chokladen med rosmarin som frestar och som nu finns i vårt kök.



















Grusvägar. Alltså, hur härligt är inte det. Den här är också lite speciell, för här står en av de största och äldsta ekarna som finns i New York. Den var med när Amerikas förenta staters konstitution undertecknades 1787. Och här bor dessutom två härliga svenskar.




















Och äppelpajer som jag inta kan få nog av och en hel del roligheter som väntar. Sånt vill jag ju dela med er.


Men framförallt är det den härliga känslan som lyfter (iallafall mig) så himla mycket. Skulle vilja ha er alla runt bordet och äta en brakmiddag. Så känns det.




















Så berättelsen fortsätter mes amis, ett tag till xoxo