söndag 22 maj 2011

Tro, hopp och kärlek



Tänk att det idag är en vecka sedan jag landade på JFK från Kathmandu, via Qatar. Det går relativt snabbt att förflytta sig fysiskt, men hjärtat och hjärnan hänger inte med lika snabbt. Jag vill dela med mig lite fler bilder till er, sista omgången nu, lovar!

Allt sammantaget var det en speciell och fantastisk resa. Det var uppfriskande att resa till ett nytt land, få ett annat perspektiv, uppleva en rytm utöver den jag känner till här. Mina kollegor berättade hur dem tar minst en timmes lunch varje dag. Äter tillsammans, garvar. Det händer nästan aldrig på mitt kontor. Det är långa dagar, intensivt. Även om man har hyfsat med semester är det inte alltid givet att man kan ta ut ledigheten. Att vara borta mer än två arbetsveckor i sträck, är ovanligt. Det förväntas att man är på plats helt enkelt.

Även om fattigdomen var påtaglig i Kathmandu och i Kapilavastu, är det lätt att glömma att många lever under svåra förhållanden här i USA, framförallt i södra och i sydvästra delen av landet. Ju längre bort från storstäderna, desto värre. Min organisation har program i över 14 stater och har som mål att expandera och nå barn i 50 stater 2015.

Vad sägs om det här: vart femte barn i USA lever under fattigdomsgränsen. Skolmaten är undermålig och oftast extremt onyttig i många skoldistrikt i de mest utsatta staterna. Många föräldrar och barn är överviktiga i dessa områden. Den feta och näringslösa maten är billig och lättillgänglig. Motion och hälsa prioriteras inte. Familjerna har dåliga eller inga rutiner alls när det gäller matlagning och att äta tillsammans. Micron går varm med helfabrikat.

Själv är jag impad av Jamie Oliver och hans Food Revolution. Det initiativet behövs, big time. Det är en övergripande inställning och förändring som måste till och föräldrarna måste vara delaktiga i det arbetet.

Titta gärna på fotojournalisten Thomas Nilssons bildspel som visar hur läget kan vara i USA. Tyvärr ser det ut så här på sina ställen 2011. Det är ett stort land med stora variationer. Det är viktigt att skolorna har bra program för läsning, skrivning och matematik och stödresurser om det behövs, så att barnen når sina mål och går vidare i skolsystemet. Halkar dem efter i början, blir det tufft att hålla jämna steg och klara av de krav som ställs.

Så, en reflektion från två olika länder, långt ifrån varandra. Men trots det med vissa likheter. På den positiva sidan är att när jag såg barnen i Kapilavastu, var det som att se vilka barn som helst. Barn som har tillgång till lekkamrater, som får gå i skolan och lära sig och som är glada, spralliga på barns vis har något gemensamt som inte har med geografi eller pengar att göra. Dem är alla lika goa, oskuldsfulla och har en aura av optimism över sig.
























17 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Ja det är verkligen så att USA är ett land med enorma klyftor. Ibland något man som svensk har svårt att förstå. När jag arbetade i Bronx såg jag ju bara på tunnelbanan och bussen varje dag då jag pendlade hur olika situationen var för många av de passagerare som bodde och levde där. På Manhattan ser man sällan riktigt rejält överviktga personer. På bussen i Bronx, ser man det ofta. Man ser även fler som är rörelsehindrade. Gissar att de som har handikapp och bor på Manhattan oftare tar taxi än buss??? Man såg ofta mycket mycket unga mammor (tonårsmödrar?) med ett eller flera barn som de väldigt ofta uppfostrade ganska högljutt. Inte sällan gav dem läsk, juice och/eller godis för att de skulle vara tysta. På Manhattan ser man mest "gamla" mödrar. Typ 40+ med barn som är yngre än 5 år är vanligt. Ofta hör man hur de pratar om organic food och muskklasser till sina 3-4-åringar. Så det är STOR skillnad. Och då är ändå Bronx idag inte alls så illa som det var förut eller som det är på andra ställen i landet.

Fantastiska bilder igen! Förstår att det var en otrolig resa!!!
:-)
Kramar!

Lotta sa...

Saltis, jag har också sett att det är skillnader när man vidgar cirkeln utanför Manhattan. Samma här i CT. Inte långt från oss är situationen rejält annorlunda. Husen är nedgångna, kriminaliteten är hög, arbetslöshet m.m. Går man på en diner i vissa städer
kan man ofta se personer som lassar på enorma portioner och inte en grönsak i sikte. Och billigt är det. The Grand Slam kan man få för $5.99, typ.

Min kollega kom just tillbaka efter två veckor i Kentucky och New Mexico. Tuffa villkor och förutsättningar för många. Det är som du skriver, ett land med enorma klyftor. De här programmen i USA är omfattande och en stor del av RB verksamhet i USA. Bra att det finns support, program och engagemang.

Nu är nästan all jetlag borta, skönt! Ny vecka och en presentation väntar idag. Ska berätta lite om resan bland annat.

Kram!!

Anna's kitchen sa...

Vi följer Jamie's food revolution här nu och man blir så otroligt upprörd. Hur kan man neka till hjälp och all kunskap han sitter på, de försöker bara mörka problemet. Väldigt upprörande. Man kan ju faktiskt vara undernärd trots att man är riktigt överviktig.
Vi ser på programmet med barnen som lär sig väldigt mycket och jag hoppas att de tar med sig kunskapen när de själva ska göra val i framtiden.

Otroligt fina foton.

Annika sa...

Ja, nog är det skillander som är som raviner i USA. När man tar tåget ser man ju det tydligt. Speciellt då man åker igenom Phillys och Baltimores utkanter. Det ser ut som kåkstäder. Helt skrämmande, och då kan man ju bara tänka sig hur skoldistrikten och skolmaten i de delarna är. Det är annorlunda mot Fairfied och Fairfax det. Natt och dag. Så oerhört svårt att fatta.
Kram Lotta, och jag är glad din jetlag HAR gett med sig!!

Lotta sa...

Hej Anna och vad trevligt att du lämnar en kommentar! Det blir jag glad för :)

Jag ser att du tycker om matlagning. Jag med, även om jag inte hinner testa nya rätter så ofta som jag skulle vilja. Är en kokboksjunkie!

Jag hoppas också att fler lär sig att göra bättre val vad gäller mat. Men ett stort och komplext problem här i USA.

Lotta sa...

Annika, gigantiska skillnader. Kommer du ihåg mitt inlägg om NJ? Vissa områden där är stentuffa och mycket nedgångna. Mord och elände ibland en gång i veckan vissa perioder i och runt Newark. Ja, svårt att förstå att det finns sådana enorma skillnader. Barnen är de mest utsatta.

Ja, nu är jag snart "back to normal". Men gillar inte vädret, blä!

Kramar!!

Desiree sa...

Dina bilder är så interessanta. Det är otroligt viktigt att barnen får gå i skolan. Det tror jag ger väldigt mycket. Man glömmer nog lätt att det finns så stor fattigdom i ett rikt land som USA. Kontrasterna är stora i USA. Det finns en otrolig rikedom en också en stor fattigdom. Det Jamie Oliver gör med sitt food revolution program är sååå viktigt. Dåliga kunskaper och fattigdom hänger ihop med den dåliga maten som sedan leder till sjukdom och båder förkortad och försämrad livskvalité. Det är jätteviktigt att ta upp och belysa just fattigdomen i ett rikt land som USA. Denna jämförelse du gjort är väldigt relevant.
Kram!

Desiree sa...

Har nu kollat på Tomas Nilssons bildspel och det får en tänka till en hel del. Mycket av fattigdomen han visar upp känner jag igen iform av trailor homes ect. Sådant fanns det gott om i Alabama som är en av USAs fattigaste stater. Ja den gjorde ett djupt intryck detta bildspel.

Christina sa...

Lyckas tyvärr inte se bildspelet. Men dina bilder är fantastiska!
Vi kom betydligt närmare fattigdomen när vi bodde en natt i Brooklyn än vi gjort på Manhattan. Det är otroliga skillnader och "the american dream" är verkligen inte något som alla har möjlighet att uppleva. Här i Cali ligger Palo Alto med sina maffiga villor och mycket pengar, bredvid East Palo Alto där man helst inte ska köra igenom med bil. Vägg i vägg och klyftorna kan inte bli större. Vi var i Sacramento igår som påverkats mycket av sub prime bubblan och där märktes det också tydligt, utanför den polerade ytan i stadskärnan har folk det väldigt dåligt. Det gör ont att se....

Helenas Ikigai sa...

Underbara färger som man blir glad av. Inte som man själv kör, fyra nyanser av vitt, hehe...

En sån sjal skulle jag gärna ägt!

Hoppas vi hörs snart!

Puss och kram!/Helena

Min plats i solen sa...

Hej Lotta!

Har nu läst igen mig på dina senaste inlägg som jag har missat dessa dagar då jag har befunnit mig i ett skriv-flow ;) och jag slås av hur glad jag alltid blir av att kika in här hos dig. Du får mig att tänka, känna och reflektera och sådant gillar jag med en blogg.

Vilken härlig bloggträff ni tjejer hade! :) Jag kan tänka mig att det blev många härliga skratt. Tänk vad fantastisk bloggvärlden är! :)

Du får dela med dig av hur många bilder som helst från Nepal-resan Lotta. De är fantastiska! :)

Du har så rätt, de är viktigt att inte glömma bort att fattigdom även finns i västvärlden och att det är fruktansvärt att det ska behöva vara så 2011. Och utan tvivel är det så att utbildning är det viktigaste vapnet mot fattigdom och för tidig död.

Jag är oerhört imponerad av Jamie Olivers kamp för att människor ska äta bättre och leva ett hälsosammare liv. Jag gillar att han använder sin kunskap och sitt kändisskap till att försöka påverka och hans kamp är ärlig och innerlig. All heder åt honom som inte ger upp trots det oerhörda motstånd han möter. Här pratar vi verligen vardagshjälte!

Ha en fantastiskt fin vecka vännen och tack för dina alltid lika värmande och fina kommentarer hos mig. De värmer så otroligt gott ska du veta. Du är en pärla! :)

Kram Lotta

Anonym sa...

Hello dear
måndag kväll, saknar herr make och dotter som efter en väldigt trevlig helg åkt tillbaka till linköping, så jag sitter uppe och läser lite olika bloggar.....länkat hit och dit ...och hamnar mitt i en bloggträff och ser madame sitta runt bordet!!!.
wow....vilken trevlig blogg ...och vilka fantastiska bilder....precis du, en otrolig fin känsla för detaljer och feeling....går rakt in för ett NY-och CT fan som mig......fy på sig, damen som undanhållit denna pärla för moi.
Kramar i massor,
Marianne

Lotta sa...

Desiree, jag håller helt med dig! Kontrasterna kan vara knivskarpa. Man ser extrema varianter åt båda hållen. Jamie är super, gillar hans stil och hans engagemang känns äkta. Du vet ju hur det funkar med maten här och att handla. För många är bra mat och framförallt kunskapen att välja och prioritera rätt, en klassfråga. Det är segregerat eftersom skolan återspeglar ofta den kommun du bor i.
Jag tycker Thomas bildspel är bra, han har fångat ett Amerika som inte får plats i reseannonser och i glassiga TV-serier.

Kram!!

Lotta sa...

Christina, exakt. Vägg i vägg kan det vara, runt hörnet kan skillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare synas. Runt om här finns många stora villar, många är bara halvfyllda eller nästan helt tomma. TIll Salu-skyltar finns det gott om.

Precis som du skriver räcker det med att man åker in i olika områden så känner man av att det är andra regler och förhållanden som gäller. The american dream kan vara långt borta. Synd att du inte kan se bildspelet! Det är bra. Du kanske kan se det om du googlar Thomas blogg eller klickar på länken som finns till vänster här i min bloggmeny: "Tankar från 39:e gatan".

Lotta sa...

Fyra nyanser av vitt var det inte i Nepal! Blev betuttad i alla vackra färger som jag såg. Snart måste vi prata och stämma av.

Puss!!!

Lotta sa...

Bästa Lotta, som alltid får mig glad och känna en speciell känsla. WOW säger jag! Dina ord är som nyvispad grädde!

Jamie är en vardagshjälpte och jag tycker att hans engagemang känns superäkta. Det var så trevligt med bloggträffen, vilka tjejer! Jag var tagen av att äntligen få se alla på riktigt, prata och skratta.

Det kanske blir någon Nepalbild då och då, men godbitarna har jag delat med mig :) SÅ glad för all fin respons!

Ha en fin vecka du med!

Stor kram!

Lotta sa...

Ah, min favvis Marianne! Så jag saknat dig. Jag har varit på väg 1000 ggr och mailat. We have some catch up to do dear!!

Vilken tur att du hittade hit. Jag körde igång i våras, på riktigt.

Härligt att du lämnade en kommentar!! You made my day!

Massor av kramar tillbaka

Lotta