ÄRLIGT TALAT

Raraste ni, som läser och tittar in här, ni som skriver och säger hej. Vad vore bloggen utan er.

Jag brukar ju uttrycka mina känslor lite då och då hur jag känner för det här. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.


Vill berätta att jag ofta kommer på mig själv att tänka hur värdefullt det är att ha fått så många fina kontakter,
att få följa med er i fest och vardag, att jag kan få bre ut mig här med bilder och ord. Ord som inte alltid berättar så mycket om mig, men ändå gör det, mellan raderna.




Idag fick jag en stark känsla att jag var klar. Att jag visat mina guldkorn, att ni kan mina roadtrips och vardagslunk.




















Bara att skriva det här känns i hela kroppen, för jag vill egentligen inte att det ska vara så.




Som nu till exempel. Vi är på väg in i hösten och det är tydligt, men sommaren är också kvar. Jag hittar små detaljer som jag vill visa.
Och berätta att jag är lycklig över ett fång med björkved, läcker paprika, den goda chokladen med rosmarin som frestar och som nu finns i vårt kök.



















Grusvägar. Alltså, hur härligt är inte det. Den här är också lite speciell, för här står en av de största och äldsta ekarna som finns i New York. Den var med när Amerikas förenta staters konstitution undertecknades 1787. Och här bor dessutom två härliga svenskar.




















Och äppelpajer som jag inta kan få nog av och en hel del roligheter som väntar. Sånt vill jag ju dela med er.


Men framförallt är det den härliga känslan som lyfter (iallafall mig) så himla mycket. Skulle vilja ha er alla runt bordet och äta en brakmiddag. Så känns det.




















Så berättelsen fortsätter mes amis, ett tag till xoxo